Chandra Kali är 46 år. Hennes hand ska opereras så att den blir brukbar återigen.
Vi möter henne på Lepramissionens sjukhus i Chandkuri i centrala Indien. Hon ser skyggt på oss. Hon är inte van vid uppmärksamhet,särskilt inte från främmande människor med ljus hy och nyfikna blå ögon! Doktor Manotosh Elkana presenterar henne som Chandra Kali från byn Tora.Chandra har precis kommit för att bli undersökt. Manotosh förklarar att hon behöver opereras om hon ska kunna använda handen igen. Det är svårt för henne att ta tag i saker och hålla kvar dem. Hon har lepra och efter att den medicinska behandlingen satts in, som kommer att göra henne helt frisk, vill man nu hjälpa henne med funktionshindret i handen.
Way Jun och hennes mor. Way är är 11 år och funktionshindrad och har fått stöd och rehabilitering genom Lepramissionen i Burma.
“Tänk vad lite bambu och små förbättringar för några kronor kan göra! Detta och hjälp till träning och livet förändras plötsligt totalt för ett barn! Livskvalitén har ökat markant på kort tid.”
Orden uttalas av Mike Griffiths, en engelsman i 35-årsåldern. Han är läkare och har arbetat med Lepramissionen Burma i 8 år. Vi står tillsammans i en liten by i centrala Burma, en bra bit från närmaste stad. Termometern visar närmare 40 grader och värmen är nästan olidlig. Byn präglas av fattigdom och enkelhet och människorna som bor här har ingenting av det vi betraktar som självklar levnadsstandard.
På mitt skrivbord har jag en annorlunda souvenir. Den ligger där som ett bevis på att Lepramissionens arbete bokstavligen bär frukt. Vad är det för något? Jo, det är en liten kokosnöt! Jag fick den av en av de polioskadade unga männen i den indiska byn Mehendi. Den är inte stor, mindre än hälften av en av de kokosnötter du och jag brukar köpa i affären. Men i rätt sammanhang kan en kokosnöt betyda mer än man anar! Jag ska berätta varför. Följ med mig till den indiska landsbygden.
Jay Gayatree som bor i byn Amodha
“Tidigare gick familjernas inkomst till sprit. Nästan inga pengar blev över till mat och skolavgifter till barnen. Våra män drack upp det mesta. Så vi beslutade oss för att riva byns spritfabrik!”
Kvinnan som berättar heter Jay Gayatree och bor i byn Amodha i den indiska delstaten Chhattisgarh. Hon är en lärare i 45-årsåldern. Jay är klädd i färggranna kläder. Hennes attityd är öppen och hon ler med hela ansiktet när hon berättar. Vi möts i ett enkelt skjul med jordgolv. Skjulet saknar riktiga fönster och solskenet bryter in genom de fyrkantiga hålen i väggen.
Vijay Pal från byn Gumsani i norra Indien
Hettan slår emot oss när vi stiger ur bilen. Vi är långt ute på landsbygden i norra Indien. Mitt i byn Gumsani finns ett tempel och ett litet torg. Hela byn är samlad för att möta oss.
Förväntansfulla ögon följer oss fram till en estrad med en tältduk ovanför. Så börjar skådespelet vi kommit för att se.
Dramat är en del i Lepramissionens projekt Schools Targeting Stigma – STS med målsättningen att motverka utanförskap och rädsla för lepra. Skådespelarnas gester och mimik är dramatiska. Publiken klappar i händerna, skrattar och följer skådespelet med stort intresse.
Som fadder stödjer du inte en, utan alla!
Lepramissionen vill hjälpa fler barn och vuxna genom operationer och rehabilitering. Men det är dyrt. Därför behöver vi många fler sjukvårdsfaddrar. Vill du bli en av dem?
Känsebortfallet gör att man skadar sig lätt
För den som drabbats av Lepra kan en vanlig promenad vara som att korsa ett minfält. Lepra är en infektionssjukdom som bland annat kan leda till helt förlorad känsel i händer, fötter och ansikte. Ett litet sår från en tagg, glasbit eller vass sten, som man inte ens märker, kan bli en allvarlig infektion som till slut kräver amputation. Ändå är inte sjukdomen det största problemet. Lepra är lätt att bota, det räcker med en kur antibiotika. Och den är gratis. Men på många håll är lepra så skamfyllt att man hellre dör än ber om hjälp. Lepramissionen sprider kunskapen som behövs för att helt kunna stoppa spridningen av sjukdomen.