“Tidigare gick familjernas inkomst till sprit. Nästan inga pengar blev över till mat och skolavgifter till barnen. Våra män drack upp det mesta. Så vi beslutade oss för att riva byns spritfabrik!”
Kvinnan som berättar heter Jay Gayatree och bor i byn Amodha i den indiska delstaten Chhattisgarh. Hon är en lärare i 45-årsåldern. Jay är klädd i färggranna kläder. Hennes attityd är öppen och hon ler med hela ansiktet när hon berättar. Vi möts i ett enkelt skjul med jordgolv. Skjulet saknar riktiga fönster och solskenet bryter in genom de fyrkantiga hålen i väggen.
Jay leder en självhjälpsgrupp som består av tio kvinnor, inklusive henne själv. Jay och hennes väninnor utstrålar stolthet och handlingskraft. En av kvinnorna är leprasjuk men behandlas som alla andra i gruppen. Lepramissionen arbetar inom andra projekt där syftet är att minska utanförskap bland de lepdradrabbade. Mötet med Jay och hennes vänner är berättelsen om hur en självhjälpsgrupp kan förvandla situationen i en fattig by på landsbygden. Besöket i Amodha berör mig djupt. Tillsammans med andra självhjälpsgrupper i byn har Jay och hennes vänner, genom egna ansträngningar, förvandlat byn till en långt drägligare plats att leva på!
“Innan vi startade självhjälpsgruppen var vi kvinnor väldigt isolerade. Vi lämnade nästan aldrig våra hem och hade inte mycket kontakt med andra kvinnor. Att vi skulle betyda något i byn fanns inte ens i våra tankar. Ingen lyssnade på oss eller tog oss på verkligt allvar.”
I spargrupperna blir drömmar verklighet!
Men så kom Lepramissionen till byn och berättade om hur man startar en spargrupp. Jay och de andra nio kvinnorna tog chansen. Jay valdes till ledare för gruppen och man beslutade sig för att spara 60 rupies (ca 9 kr) per månad. Man möts regelbundet för att lämna sin sparade slant, men också för att samtala om byns angelägenheter.
Samtalen kan handla om vaccinationer till barnen, barna- och mödravård och hälsotillståndet i byn. De sparade slantarna växer stadigt. Lepramissionen bidrog med 10 000 rupies. Lepramissionens personal i Indien ger det stöd som behövs för att mikrolånen ska hanteras rätt.
Mikrolånen ger alltså kvinnorna chansen att göra små investeringar som man sällan skulle klara på egen hand. Någon köper in några höns eller ett par getter. Någon annan startar en enkel butik eller köper en vävstol. Uppfinningsrikedomen är stor. När byborna väl får chansen saknas inte idéer på hur man vill förverkliga sina drömmar till ett bättre liv! Efter en tid kan man betala tillbaka sitt lån till gruppen och alla får bättre förutsättningar för en liten, men stadig och regelbunden inkomst.
“Vårt självförtroende har växt och idag lyssnar man på oss! Vi vågar till och med gå till banken och sköta vårt konto och när det behövs drar vi oss inte för att kontakta myndighetspersoner. Självhjälpsgruppen har verkligen förvandlat situationen för oss kvinnor.”
Kvinnorna rev bryggeriet!
Men hur var det med spritfabriken som jämnades med marken? Jo, Jay Gayatree berättar att under samtalen i gruppen avslöjade den ena efter den andra av kvinnorna hur svårt det var att leva i en familj med en man som dricker.
Det visade sig att nästan alla familjer hade samma problem. Den magra hushållskassan försvann till oansvarigt supande. Kvinnorna i gruppen insåg att man måste göra något.
Den djärva tanken att helt enkelt förstöra spritfabriken föddes. Då skulle äntligen tillgången på starka drycker kunna stoppas.
Kvinnorna gjorde gemensam sak med några män som tyckte likadant. Man samlade mod till sig och en dag gick man i samlad tropp resolut till verket och rev hela bryggeriet!
“Det blev ett väldigt motstånd mot det vi gjorde och man blev rasande arga på oss! Men vi var fast beslutna att genomföra detta, och tillsammans med byns ledare införde vi också böter när någon tar in sprit utifrån. Man får böta 5000 rupies. Idag är byn “torrlagd” och tanken på en spritfri by har accepterats av de flesta.”
Tack vare kvinnornas handlingskraft finns idag pengar till barnens skolavgifter och mattillgången i familjerna är numera god.
I självhjälpsgruppen fortsätter man att mötas och samtala om hur man ytterligare ska förbättra byns sociala förhållanden. Sjukvårdsfrågorna har hög prioritet, inte minst den försummade mödravården. Dödligheten bland mödrar är ännu väldigt hög. En läkare från Lepramissionen besöker byn regelbundet med råd och ger invånarna adekvat behandling.
Mötet med Jay och hennes väninnor var omskakande på ett positivt sätt. Jag är väldigt imponerad över den handlingskraft och styrka som frigörs hos kvinnor i fattiga länder när de får rätt förutsättningar att förändra sina liv och de samhällen de lever i.
Jag är glad att Lepramissionen får vara med om att förvandla enkla människors vardag. Barn, vuxna och hela familjer får det verkligen bättre, trots att omgivningen präglas av djup fattigdom och orättvisa. Det är uppmuntrande att se hur din och min gåva gör skillnad!
Allan Ekstedt, direktor
E-post: allan.ekstedt@lepramissionen.org