“Tänk vad lite bambu och små förbättringar för några kronor kan göra! Detta och hjälp till träning och livet förändras plötsligt totalt för ett barn! Livskvalitén har ökat markant på kort tid.”
Orden uttalas av Mike Griffiths, en engelsman i 35-årsåldern. Han är läkare och har arbetat med Lepramissionen Burma i 8 år. Vi står tillsammans i en liten by i centrala Burma, en bra bit från närmaste stad. Termometern visar närmare 40 grader och
värmen är nästan olidlig. Byn präglas av fattigdom och enkelhet och människorna som bor här har ingenting av det vi betraktar som självklar levnadsstandard. Befolkningen bor i
enkla hus, byggda av glest spikade plankor. Grisar, höns och getter går löst emellan husen och letar efter mat.
“Tänk att träning, lite bambu och några
kronor kan förändra ett barns liv!”
Den hygieniska nivån är primitiv och det är långt till närmaste sjukvård och annan social service. Byn vi besöker heter Thar Si Village och vi träffar en liten förståndshandikappad flicka och hennes mamma. Flickan heter Way Jun och är 11 år.
“Jag är förvånad och förundrad” säger Mike Griffiths. “När jag var här för några månader sedan låg Way Jun bara på sin hårda säng och kunde inget göra. Hennes ensamstående mamma grät förtvivlat och hopplösheten riktigt lyste i hennes ögon. Nu sitter ju flickan upp och kan röra sig! Hon går ju själv! Det hade jag aldrig trott! Vilken fantastisk förbättring
på så kort tid!”
Mike känner landet väl och har blivit något av en expert på CBR “Community Based Rehabilitation”(rehabilitering i närmiljö). Många av de funktions-hindrade kan inte ta sig till Lepramissionens center inne i staden för att få hjälp. Men med ett rehab-team söker man aktivt upp människor med behov i olika byar. Där på hemmaplan lägger man upp planer för träning och hjälper också till med att praktiskt förändra närmiljön för en lättare vardag.
Teamet har besökt Way Jun regelbundet för att aktivera henne och träna henne på olika sätt. Man har bland annat satt upp lite bambukäppar som ledstänger, så att hon kan röra sig utanför det lilla torftiga huset med stöd. Nu, efter mycket träning, kan hon själv gå och
ta en dusch och besöka toa. Livet är mycket bättre än för några månader sedan, tack vare idog hjälp. Livet känns inte längre så tungt! Mamman gråter av glädje och stolthet när
hon ser sin flicka. Hopplösheten i hennes ögon är borta och i stället lyser de av glädje och hopp. Nu vågar hon tro på framtiden igen!
Lepramissionen har hjälpt till med mikrokrediter så att hon har kunnat starta en liten affärsverksamhet. Hon lagar mat och säljer till andra i byn. Det kan hon göra hemifrån, så att hon samtidigt kan vara ett stöd för sin flicka. På det sättet kan hon försörja sig själv och Way Jun. Livet är inte lätt, men betydligt lättare än förut.
Ja, tänk vad några kronor och engagerade medmänniskor kan göra skillnad! Jag lämnar Way Jun och hennes mamma ödmjuk och tacksam. Och så är jag en smula stolt över att få vara en del i ett sammanhang som förändrar livet för en liten,bortglömd tjej i Burma med
dåliga odds i livet.
Text och foto: Allan Ekstedt